.

Det är tre år sedan jag tog studenten. Tre år sedan den hittills lyckligaste dagen i mitt liv. Jag hade klarat gymnasiet, i för sig var det inte jättekämpigt. Men känslan av att man egentligen inte behöver gå i skolan mer, den känslan slår ingenting. Jag valde ju dock att börja på högskolan direkt vilket inte var det bästa beslutet.
På min studentdag regnade det HELA tiden. Men man märkte det inte för man var så himla glad. Vårt flak var fullt med lera så mina vita skor blev förstörda, och jag hade lera upp till låren. Jag drack för mycket på flaket och kom hem full till mitt kalas, men det var ju trots allt studenten. Jag skrek så mycket att jag knappt hade någon röst dagen efter och de värsta påsarna någonsin under ögonen.

Detta året är det min systers tur. Jag hoppas att hon får en lika bra student som jag, minus vädret då.

Ibland när jag står fast i för mycket målande tar den lite mer illustrativa sidan över. Så Marcus fick vara offer idag för min vill-ha-tillbaka-motivationen-dag.
En liten presentation och beskrivning är ju på sin plats också för jag tror inte jag har haft det om Marcus på bloggen än.

Marcus är lika gammal som jag och vi träffades genom samma konfirmationsgrupp, alltså ett väldigt bra tag sedan. Vi delar konstintresset och gick i samma klass på gymnasiet. Där var vi inprincip oskijlaktiga.
Marcus är en person som inspirerar mig och som går och bolla idéer med, man får alltid tillbaka mycket feedback och kritik om man så vill det. Han har ett brett vokabolär och pratar gärna om den pågående konstdebatten.
Ett stort intresse för mode och man slutar aldrig att överraskas av vad han kommer med nästa gång man ses.
En väldigt fin och bra vän har jag. Och väldigt snygg på köpet.

Blyerts.

Några minuters gångväg ifrån Liw ligger världens finaste plats. Det är tre meter in i skogen. En liten bro över en bäck där man kan sitta och dingla med benen. Liw är alltid rädd att hon ska ramla i vattnet och få gå hem blöt, jag lägger till "då kan jag också hoppa i, så blir det lika". Vi går hit alldeles för sällan dock. Kanske en gång om året, men detta året har jag ensamt bestämt att fler ska det bli. Det är en plats att prata om sina sorger ch lyckligaste stunder. Även en plats där vi har upplevt de mest konstiga sakerna. Som när man var ung och dum och köpte smuggelcigg och tjuvrökte, sen sprutade på en halv flaska parfym för att inte lukta rök. Eller att berätta sina mest hemska fyllehistorier minst tusen gånger så att de blir så roliga att man börjar gråta.
Här hängde vi i måndags kväll. En väldigt fin kväll med en väldigt för fin vän. ♥

Mina solglasögon som jag fick ärva av mormor gick sönder för ett tag sedan. Idag när skulle gå och laga dem så var det obotligt. De är föralltid sönder, spräckta i skalmen. Jag blev så ledsen att jag ville börja gråta, jag var så oerhört stolt över att ha ett par som min mormor har haft. Jag behövde tröst så jag köpte mig ett par Clubmaster från Ray Ban. Nästan samma modell och jag har suktat efter dem ett bra tag.